Idag är det exakt två år sedan min mamma dog, blott 58 år gammal. Då sommaren 2005 började gå mot höst och mörkare tider, stängde hon sina trötta ögon och slapp därmed alla sina smärtor.

Då tänkte jag att livet inte kan gå vidare. Men visst har det gjort det, sådan är livets gång. Ibland har jag så otroligt ledsamt efter henne och det finns ibland saker som jag gärna ville visa eller berätta för henne. Jag är dock säker på att hon liksom Pippis mamma sitter på ett moln och ser vad jag gör och att hon håller ett vakande öga på sin enda dotter.